Vilka är egentligen extremisterna?

4 juni 2024

Debatten om demokrati och extremism i Storbritannien är högaktuell för Sverige

Regeringen i Storbritannien har tagit fram en rapport om hur staten kan skydda demokratin mot politiskt våld och störningar.

Rapporten heter Protecting our Democracy from Coercion och har blivit hett omdebatterad. Detta eftersom den behandlar fredliga proteströrelser mot t.ex. krig och miljöförstöring som om de vore terrorgrupper, och föreslår att de ska förbjudas. Rapporten föreslår också att företag och personer ska kunna kräva skadestånd om de upplever sig bli störda.

I en kommentar i the Guardian skriver George Monbiot att:

”Inget av detta handlar om att garantera vår säkerhet. Det handlar om att kontrollera debattens gränser, stävja försök att utmana den ekonomiska makten och kväva protesterna mot miljöförstöring, massakern på palestinier och andra stora orätter. Vilka är extremisterna egentligen? De människor som använder kraften i fredliga protester för att väcka medvetenhet och driva igenom politisk förändring, eller personer som John Woodcock [författare till rapporten], som försöker ta ifrån oss så många av våra demokratiska rättigheter?” (Översättning: Jenny Clevesson, ETC)

Forum kommenterar

Politiska idéer om att begränsa civilsamhället och bestraffa folkliga protester är tyvärr inte unika för Storbritannien, utan förekommer även här i Sverige. Förra året beslutade riksdagen exempelvis om en ny terroristlag, trots att lagrådet; ”såg i sitt yttrande risker för att olika slag av stöd till befrielse-, motstånds- eller demokratirörelser kan komma att betraktas som deltagande i en terroristorganisation” (SVT). Vi ser också hur politiker tar till allt starkare överord mot civilsamhället, såsom att fredliga demonstranter och aktivister mot krigrasism och klimatkris kallas extremister och jämförs med terrorister. Vi ser också att fredsrörelser pekas ut som säkerhetshot och avfinansieras, efter upp till 100 år av statligt stöd och att det ibland räckt med mycket vaga anklagelser, baserade på hemlighållna uppgifter, för att kunna tvinga en organisation att avsluta sin verksamhet. Allt detta innebär att medborgarnas möjligheter att organisera sig och att göra sina röster hörda inskränks.

Det fria demokratiska utrymmet och möjligheterna att organisera sig för att protestera och visa alternativ har varit avgörande för demokratisk utveckling. Att politiken krymper detta utrymme är en farlig väg att gå. Vi i civilsamhället får inte acceptera att beskrivas så här.