Hur står det till med individens och samhällets krisberedskap? Den 24 augusti 2015 ordnade Morgonforum ett seminarium för att belysa frågan. Inbjudna talare var författaren David Jonstad, zombieöverlevnadsexperten och sommarprataren Herman Geijer, och Martin Winstrand från regeringskansliet.
Vad behöver en individ kunna för att överleva en katastrof? Herman Geijer är överlevnadsexpert med inspiration från zombiefilmer. Han menar att individen behöver ett flertal färdigheter, t.ex. vara fysiskt tränad och känna till den egna kroppens gränser; vara bekant med och samverka med sina grannar; vara tränad i att handla gemensamt, dvs. att gå från prat till handling. Speciellt i städerna behöver invånarna nya kunskaper i gruppdynamik. Civilförsvarsförbundets utbildning i hur man överlever 72 timmar är ett bra exempel på kunskaper som individen behöver.
Vad är det för sorts katastrofer vi står inför? Ja, ett exempel är ekologiska utmaningar, såsom redovisas på ett tydligt sätt i forskningsrapporten ”Planetens gränser”. David Jonstad är föredragshållare och författare, bl.a. till boken ”Kollaps: Livet vid civilisationens slut”. Enligt honom är det oftast två scenarier som lyfts fram när det gäller människans framtid: framtidssagan, som innebär att allt blir bara bättre och alla problem kommer att lösas; och motsatsen, den totala kraschen, då allt plötsligt slutar fungera. Men civilisationens fall är snarare som att tumla nerför än backe än att ramla utför ett stup. Vi anpassar oss till nya förhållanden som tidigare ansågs onormala.
Dock är evig tillväxt inte möjlig. Den exponentiella tillväxt som vår civilisation har uppvisat har möjliggjorts genom uttnyttjandet av fossil energi. Men nu närmar vi oss, eller har kanske passerat ”peak oil”, dvs. den punkt där billig utvinning av olja kulminerar. Oljeutvinningen har dessutom skapat en ekologisk kris. Således: tillväxt är långsiktigt ekologiskt ohållbart, men icke-tillväxt är ekonomiskt ohållbar i vår civilisation. Ekvationen går inte ihop. Under flera år har ett enormt skuldberg byggts upp genom att 95% av världens pengar ha skapats av bankerna via lån. När lånen och räntorna ska betalas kollapsar ekonomin, och Sverige kan snabbt få en situation liknande den i Grekland. Resiliens är ett begrepp som står för ett systems förmåga att stå emot och återhämta sig efter stora påfrestningar. För att öka resiliensen måste den rika delen av världen komma bort från beroendet av storskaliga strukturer och nätverk. Fokus behöver flyttas från konsumtion till produktion. Lokal, kollektiv produktion skulle leda till ökad social resiliens i samhället, ökad tillit och ökad krisberedskap.
Hur är krisberedskapen i Sverige? Martin Winstrand arbetar med krisberedskapsfrågor vid regeringskansliet. 2004 skrev han en artikel i SvD med titeln ”Sverige klarar inte en katastrof”. Men enligt Martin har Sverige bättre beredskap idag att klara katastrofer av typen pandomier, tsunamis, översvämningar. Det finns däremot ingen samordnad beredskap för långdragna händelser, där får man förlita sig på marknaden. Oljebolagen ska t.ex. ha kapacitet att försörja landet under tre månader. När det gäller ett annat viktigt behov, nämligen livsmedel, är det så att Sverige idag har en mycket låg självförsörjningsgrad, vilket är oroande. Det finns heller ingen krisplanering på EU-nivå för katastrofer som drabbar flera länder samtidigt.
Vilken roll kan då civilsamhället spela vid katastrofer? Faktum är att när det händer något är det många som vill engagera sig och hjälpa till. Men alla dessa frivilliga krafter måste organiseras och ledas. I Grekland har t.ex. sjukvård kunnat upprätthållas med frivilliga insatser. I Sverige däremot har allmänheten ofta inställningen ”någon borde göra det här”. Herman Geijer säger att max en tredjedel av befolkningen agerar självmant vid t.ex. olyckor, medan resten är passiva eller reagerar kontraproduktivt. Den mentala beredskapen liksom kunskapen hos allmänheten behöver således öka. Krisberedskap är idag en intressant och prioriterad fråga, och det finns stora möjligheter för civilsamhället att öka kunskapen genom att öppna för diskussion och genom lokala initiativ såsom studiecirklar.