Är välgörenheten tillbaka i Sverige? Den frågan ställdes i programmet Människor och tro i P1 i förra veckan. Och i Fokus senaste nummer kan vi läsa om hur enskilda personers initiativ för att stötta personer i utsatta situationer ökar.
I artikeln ”De nya välgörarna” skriver Fokus om Linda Hellquist, initiativtagaren till facebookgruppen Matkassen, och om Sara Olausson som hjälpte Felicia som tiggde genom att samla in pengar till hennes hemresa. ”Privatpersoner är de nya socialarbetarna.”, skriver Fokus och menar att initiativ som dessa verkar ligga i tiden.
– Absolut, vi ser att detta ökar. Det handlar om att man själv vill vara en del av lösningen, säger Maria Ros Jernberg, generalsekreterare för Frii, Frivilligorganisationernas insamlingsråd, till Fokus.
Den 5 december, samma dag som Fokus-artikeln publicerades, är P1-programmet Människor och tro inne på samma spår. Hur förhåller vi oss till Allmosan och vad betyder det för den som ger och den som tar emot? Programmet inleds med en diskussion hur vi ska agera mot människor som tigger på våra gator. I panelen finns Anna Johansson, socialchef för Stadsmissionen i Stockholm, Jenny Lindroth, chef för den sociala verksamheten på Situation Stockholm och Erik Blennberger, etiker vid Ersta Sköndal högskola.
– För det första skulle jag inte vilja använda ordet tiggare, det är inte en identitet utan ett verb. Det är någonting som man gör – en handling genom att sträcka ut sin hand, säger Anna Johansson.
– Det händer något med vår empati då vi nonchalerar den vädjande blicken. Och det händer något med barnen som ser att det är okej att gå förbi en person utan att ens notera den. Det är ett starkt argument för att ge. Ett annat argument är att det finns personer som inte har någon annan möjlighet, säger Erik Blennberger, etiker vid Ersta Sköndal högskola.
– Men jag tycker överlag att det finns ännu starkare argument för att inte ge. Dels för att det kan finnas andra försörjningsmöjligheter, arbete, försörjningsstöd eller förtidspension. Och själva handlingen att ge någon som tigger är en handling som håller kvar den personen i ett beroende. Man skadas som person när man tigger, energin till andra aktiviteter och självkänslan tar stryk, så tiggeri är inte bra för någon, fortsätter Erik Blennberger.
I slutet av Fokus artikel utvecklas diskussionen genom att beskriva civilsamhällets historia och hur förhållningssättet till välgörenhet och påverkansarbete har sett ut i Sverige. ”Hjälporganisationer har genom åren varit noga med att påpeka att de arbetar för politisk förändring, att de inte bara sysslar med välgörenhet.”
– Man måste naturligtvis kunna hjälpa en utsatt människa. Samtidigt måste man arbeta aktivt med politisk påverkan för att säkerställa människors grundläggande trygghet, säger Göran Pettersson, generalsekreterare för Forum, till Fokus.
Läs hela artikeln i Fokus
Lyssna på P1-pgrammet ”Den moderna allmosan”
Läs även Norrköpings Tidnings ledare om artikeln i Fokus
FORUM KOMMENTERAR
De allra flesta av oss som möter en människa som ber om pengar känner frustration/ilska/sorg eller någon liknande känsla. En del av orsaken till dessa känslor är att det inte finns något oproblematiskt sätt att agera i en sådan situation. Ger du pengar kanske du bidrar till att vidmakthålla eller stärka en situation där människor tvingas tigga och där välgörenheten sker på bekostnad av rättighetsbaserat stöd eller möjlighet till arbete? Men om du bara går förbi den i nöd kanske en förhärdar oss själva och vår omgivning, inte minst våra barn?
Det är lätt just nu att bara associera detta fenomen med de så kallade EU-migranterna som många gånger tigger på gator i flera av Europas städer. De går liksom inte att missa. Deras existens på våra gator, just eftersom de tigger, blir liksom ett slag i mellangärdet, en stöt in i våra hjärtan, ett symptom på att vårt samhälle inte fungerar. Men frågan är vad vi här menar med ”samhället”? Det måste åtminstone omfatta hela EU. Dels för att hemlandet för de som är här och tigger ofta är ett annat EU-land. Men också för att reglerna som hänger samman med Europeiska Unionen har ändrats så att man kan flytta mellan länder på ett annat sätt än tidigare. Problemet, för så uppfattar vi ju dessa människor, har alltså kopplingar till hur EU fungerar och hur fattigdomsutvecklingen inom hela EU ser ut. Och den är ingen rolig berättelse just nu. Fattigdomen ökar starkt nästan hur och var man än mäter, rakt emot de mål som finns fastlagda inom ramen för den strategi som kallas EU2020. Den ekonomiska krisen slår igenom i stort sett överallt.
En vanlig uppfattning är att EU-migranterna inte omfattas av det svenska sociala skyddsnätet, att kommunernas ansvar enligt Socialtjänstlagen inte omfattar dessa människor. Och om man tror det är förstås spelrummet för andra åtgärder stort. Exempelvis handlingar av enskilda människor som samlar ihop matkassar eller nätverk av människor som erbjuder sängplatser. Nu är det dock inte så enkelt som att säga att kommunerna inte har något generellt ansvar. Vad som gäller måste bedömas individuellt, precis som för svenska medborgare. Ingen får hjälp av den kommunala Socialtjänsten utan att det enskilda fallet har utretts. Beroende på den enskildes situation kan kommunen alltså ha ett ansvar. Socialstyrelsen är tydliga; kommunerna har ansvar under de tre månader som reglerna medger att EU-medborgare får stanna, säger de. Därefter görs bedömningen utifrån om personen det handlar om har ett jobb eller aktivt söker jobb. EU-kommissionen snabbproducerar nu en handbok i frågan, som ska skickas ut inom kort.
Kommunerna har alltså ett ansvar. Och diskussionen om hur man ska göra är aktuell i många städer just nu. I Linköping ställde Stadsmissionen denna fråga vid ett uppföljningsmöte om deras ramöverenskommelse med organisationslivet för någon månad sedan. För någon vecka sedan bjöd ett stort antal organisationer i Malmö in till möte på samma tema. Tidigare i höstas kritiserade ett antal organisationer i Göteborg kommunen ganska hårt just i denna fråga. I Göteborg blev reaktionen kanske en annan än vad en de hade trott. Kommunalrådet Dario Espiga (S) bjöd in flera av de organisationer som hade kritiserat kommunen till ett möte där frågan var: hur ska vi göra? Svaret blev ett partnerskap mellan staden och tre organisationer, som Forum har berättat om tidigare.
Så hur ska en se på det partnerskap (en samverkansform som kallas Idéburet Offentligt Partnerskap IOP) som Göteborgs stad har ingått med tre organisationer (Göteborgs stadsmission, Frälsningsarmén och Bräcke diakoni) för att klara vintern för EU-migranterna? Är det allmosor, är det välgörenhet? Eller är det ett progressivt sätt att hantera problemet? Att det inte är långsiktigt är klart. Till skillnad från de flesta andra Idéburna offentliga partnerskap gäller partnerskapet i Göteborg bara i ett halvår. De flesta andra IOPn (där verksamheten kan handla om helt andra saker än EU-migranter) är fleråriga. Forum menar att flera faktorer är viktiga för att svara på den här frågan. Är partnerskapet det enda som sker eller försöker stadens företrädare och organisationerna också agera politiskt både här i Sverige men också inom EU? Det vill säga, försöker man agera för att hantera problemets orsaker eller nöjer man sig med att hantera symptomen? En annan faktor är hur de organisationer som ingått partnerskapet bemöter målgruppen och i vilken mån de försöker arbeta för att stärka de enskildas egna resurser att klara sig själva. En ytterligare faktor är om man medvetet försöker lära sig av det arbete man gör? Men dessa faktorer är relevanta oavsett vilka som är aktörerna, precis som professor Erik Blennberger påpekar i P1-programmet. Kommunen kan också idka välgörenhet. Välgörenheten är inte knuten till en organisationsform utan är mer ett förhållningssätt.
Men den största utmaningen handlar kanske om att vi måste lyfta blicken och se hela Europa som en helhet. Vi är invävda i ett internationellt nät av finansiella, politiska och industriella sammanhang som gör att vi faktiskt inte kan agera själva för att komma åt orsakerna till de problem vi ser på våra gator. Det är den glokala utmaningen som kan få de starkaste att känna vanmakt och att man abdikerar från politiken och ”bara” gör något konkret. Vi måste orka göra både ock!