Italienska staten har precis firat starten av Europeiska frivilligåret. I samband med invigningen anordnade de en konferens i Venedig om utmaningarna för frivilligsektorn i landet, kopplat till den utveckling som sker inom hela Europa. Inbjudna gäster från en rad andra länder ombads beskriva situationen i sina hemländer för att ge de italienska deltagarna kunskaper och ge inspiration. Från Forum deltog Heidi Sandberg, som här ger en rapport.
Så vilka utmaningar har då sektorn i Italien? Många av konferensdeltagarna beskrev att de mötte allt högre krav och förväntningar och att de ser stora förändringar kring sitt arbete under kort tid. Sektorns organisationer förväntas allt mer vara det allmänna skyddet, den generella välfärden. Men samtidigt upplever de att de vare sig får möjlighet att vara med och påverka utvecklingen sitta med vid beslutsborden där förändringar bestäms eller ges långsiktiga förutsättningar att finansiera och planera sin verksamhet.
En annan stor italiensk diskussion gäller lagstiftning om frivillighet och frivilligorganisationer. Många inom sektorn har arbetat hårt för att åstadkomma detta, och utvecklingen får också stöd från många andra länder i Europa. Vad man vill åstadkomma är att göra rollen som frivilligarbetare till en mänsklig rättighet – en idé som är mycket främmande och skulle vara förödande för oss i Norden. I vissa delar av Europa kan frivilliga behandlas illa, och där ses lagstiftningen som skydd för dem. I Italien verkar lagstiftningen främst handla om att man vill säkerställa finansiering och inflytande för organisationer. Exempel från en rad länder i Nord-Europa gjorde att det blev heta diskussioner kring frågan om lagstiftning, och jag upplevde att många av de italienska konferensdeltagarna så småningom var villiga att ifrågasätta om förslaget verkligen är det bästa alternativet för dem.
De organisationer som deltog i konferensen representerar ett bredare sammanhang än vi är vana att se. Vid konferensen deltog till exempel organisationer som arbetar med bloddonationer, lokala kooperativa verksamheter, organisationer som i Sverige skulle motsvaras av sjukhusclowner och systrar till Min stora dag. Samt förstås många av de föreningar vi normalt skulle tänka på organisationer som arbetar med äldrefrågor, barn och ungdomar, kyrkor och samfund etcetera. Det var också spännande att se att frivilligcentralerna var en så tydlig del av sektorn i Italien. Frivilligcentraler här ägs och drivs alltid av lokala organisationer. Deras roll är att vara länken in i föreningslivet, och inte att själva organisera verksamhet vilket gör att frivilligcentralerna uppfattas som servicecenter och dörröppnare som erbjuder stöd och kunskap till både organisationer och individer.
För mig blev det allra tydligaste med resan är hur lika vi egentligen är i Europa. Många av de frustrationer vi ser och upplever i Sverige finns också hos organisationer och paraplyer i andra länder. Visst finns det skillnader också, och även olika lösningar och förhållningssätt som vi kan lära oss av. Genom att delta i vissa europeiska sammanhang, prata med våra europeiska systrar och bröder, så är jag övertygad om att vi kan utveckla våra egna verksamheter bättre här i Sverige.
Heidi Sandberg