Just nu debatteras det mycket hur det offentliga försöker samverka med det civila samhället. En rad artiklar de senaste veckorna visar att det inte är tydligt hur, för vem och varför denna samverkan ska ske. Vi har sammanställt debatten.
I Västerås tidning debatterar en folkpartistisk politiker att kommunen vill ha till samverkan, men vill att civilsamhällets organisationer ska samordna sig för att förenkla arbetet. Debattören hävdar att kommunen ”vill hålla civilsamhället på gott humör utan att lämna ifrån sig något inflytande”.
Norrköpings tidningar rapporterar att kommunen av ekonomiska skäl vill att civilsamhällets organisationer ska ta över träffpunkterna för äldre. Denna plan ifrågasätts skarpt av professor Lars Andersson från Linköpings Universitet som liknar utvecklingen vid när man på 1800-talet auktionerade ut barn till den som krävde minst betalt. Professorn är i grunden positiv till frivilligt engagemang men säger att kommunens agerande visar på att frågan handlar om en grupp som inte ses som viktig – nämligen de äldre. Flera av forskarna ifrågasätter om förändringen verkligen innebär en ekonomisk besparing, och frågar sig var smärtgränsen ligger.
I Östersund ifrågasätter en ”solidarisk kyrkoskattebesökare” i en insändare kommunens agerande när det gäller tiggeri och asylfrågor. Debattören hävdar att eftersom ansvaret och kostnaden ligger på kommunen och inte hos kyrkan så är kommunens roll i dag orimlig. Debattören frågar sig när samarbete med frivilliga och kyrkor blir ett sätt för kommunen att köpa sig fri?
Överenskommelsen på det sociala området har skrivit ett inlägg om just den här utmaningen – att samverka utan att man som offentlig aktör lägger över uppgifter och utan att man förväntar sig att det civila samhället ska samordna sig. Men en sådan utveckling gör dock inte saker lättare eller bättre. I stället är det just i civilsamhällets mångfald, förändringsfokus och debattvilja som gör att utveckling och nya tankar kommer fram.