I slutet av 2018 upphörde regeringens finansiering av Rädda Barnens Orostelefon. Nu varnar Ola Mattson, Sverigechef, för konsekvenserna av nedläggningen.
Sedan 2017 har Rädda Barnen drivit en stödlinje för privatpersoner och yrkesverksamma i syfte att möta behovet av stöd till individer som lockas av extrema rörelser och budskap. Linjens huvudmål var att, med utgångspunkt i artikel 6 i Barnkonventionen, värna alla barns rätt till liv, överlevnad och utveckling.
När en person radikaliseras in i ett extremt sammanhang påverkas inte bara denne själv, utan även personens föräldrar, syskon, barn och vänner. Syftet med Orostelefonen var att finnas där och lyssna på den oron, samt att ge stöd och råd oavsett om oron handlade om ett barn eller en vuxen.
Märkvärdig förvirring
I slutet av 2018 stod det dock klart att Orostelefonen inte får fortsatt finansiering från regeringen. Enligt Ola Mattson, Sverigechef på Rädda Barnen, är detta uttryck för en märkvärdig förvirring och bristande förmåga från statens sida. I en debattartikel publicerad i Expressen menar han att vi saknar de nödvändiga administrativa formerna för arbetet mot extremism:
”Regeringen har sagt till Rädda Barnen, såväl som till media och i svar på skriftlig fråga från Roger Haddad (L) i riksdagen, att vi ska vända oss till Myndigheten för ungdoms och civilsamhällesfrågor för finansiering. Myndigheten menar å sin sida att regeringens uppdrag till dem inte ger förutsättningar för att finansiera verksamheten. Detta skapar förvirring och kan bara leda till en slutsats, staten kan inte administrativt finna former för att stödja en central verksamhet i kampen mot radikalisering och våldsbejakande extremism.” – Ola Mattson, Rädda Barnen
Forum kommenterar: Samverkan och långsiktighet ledord i förebyggande insatser
Forum har under tre års tid nu arbetat för att stärka civilsamhällets förutsättningar i arbetet mot våldsam extremism. Vi har tagit fram handböcker, spridit metoder och lärdomar, arrangerat kunskapsseminarier, studieresor och utgjort en röst i debatten. Två av de i särklass viktigaste erfarenheterna som vi gjort, i samtal med akademin såväl som praktiker, är nödvändigheten av långsiktigt hållbara former för samverkan mellan idéburet och offentligt. Detta är på intet sätt nytt, utan har påtalats i flera år av forskare såväl som offentliga aktörer (Andersson 2017, Nationella Samordnaren mot våldsbejakande extremism 2017). Enligt Göran Pettersson, Generalsekreterare, Forum, är det allvarligt att staten brister i sin samverkan med civilsamhället, men kanske synnerligen allvarligt när det kommer till förebyggande arbetet mot extremism:
”Långsiktiga former för samverkan med civilsamhället är avgörande om Sverige ska lyckas inom en rad politikområden, men blir särskilt tydligt i arbetet mot våldsam extremism. Det socialt förebyggande arbetet som svenskt civilsamhälle bidrar med – på olika nivåer – kan omöjligen begränsas till korta utvecklingsprojekt. Det ligger i sakens natur att det förebyggande arbetet tar tid, kräver förtroende och legitimitet, och därför behöver långsiktigt stöd. Och vi har inte råd att misslyckas i försvaret av demokratin.” – Göran Pettersson, Forum.
Länkar
Andersson, Robin; Segerstedtinstitutet, 2017
Mattson, Ola; Rädda Barnen 2019
Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, 2017