Missing People tog en stor roll i eftersökandet av 20-årige Vatchareeya Bangsuan i Boden. När det var de som till slut hittade kroppsdelar som blev en del av utredningen startade en debatt om den ideella organisations roll i relation till polisen.
Kriminologiprofessorn Jerzy Sanecki är kritisk till polisens agerande men menar också att ideella inte borde vara en del av eftersökningen när det finns uppenbara brottsmisstankar inblandade i fallet.Och i en ledare i Kristianstadsbladet diskuteras huruvida Missing People är bättre polis än polisen själva.
Läs även om detta i en nyhetskrönika i Norrländska Socialdemokraten.
FORUM KOMMENTERAR
Lyckligtvis har människor en tendens att engagera sig när de ser något som de anser vara viktigt. Om man också tror att man faktiskt kan göra verklig skillnad så ökar engagemanget. Det är två faktorer som ligger bakom i stort sett alla framgångsrika rörelser. Och det gäller i högsta grad Missing People. Behovet är så glasklart: försvunna människor behöver hittas. Framgången är lika glasklar. Och när Missing People visade att det inte var en slump att de lyckades där polisen inte lyckades, ja då flockas människor.
När Forum pratar med Missing People, förklarar de att för dem är det en nödvändig förutsättning att deras rörelse utgår från människornas behov, att rörelsen agerar enligt den logik som de själva formar. Om de skulle inlämmas i polisens struktur eller underordnas polisens order, då falnar engagemanget, då övergår rörelsen till att bli en del av en institution.
Professor Jerzy Sarnecki kritiserar polisen för att de inte klarar en av sina ”primära” uppgifter, det vill säga att hitta bevis för att ett brott har begåtts, som i fallet med den 20-åriga kvinnan i Boden. Polisen tenderar att ”lämna över ansvaret” till frivilligorganisationen, säger Sarnecki. Och han funderar på om det är rimligt. Det är bra att han ställer den frågan. Den och många andra frågor behöver ställas när den offentliga delen av samhället (här i formen av polismyndigheten) lär sig samverka med den civila delen av samhället (här i form av Missing People). För utan den samverkan blir samhället som helhet svagare.
I en mycket bra krönika i Norrländska Socialdemokraten funderar Elisabeth Hedman över fenomenet Missing People men också den mer generella frågan om det frivilliga arbetet och välfärden. Hon sammanfattar sin syn som att ”Jag vill inte ha ett samhälle där välgörenhetsarbete är grunden för mångas trygghet” . Forum delar den synen, men konstaterar också att den svenska forskningen kring Cancerns gåta till 75% betalas av privata pengar, att de flesta nödställda på sjön räddas av frivilligorganisationen Sjöräddningssällskapet som också den betalas av privata pengar. Är dessa två verksamheter exempel på välgörenhet? I begreppet välgörenhet ligger något gammalt, något förlegat, något som inte hör hemma i vår tid. Forum vill inte heller ha välgörenhet, vi vill däremot välkomna människors engagemang, och medverka till ett demokratiskt samtal som möjliggör för detta engagemang att spela en viktig roll.