I en debattartikel i Dagens Samhälle skriver Rebecka Prentell, ordförande i LSU, att regeringens bristande förmåga att matcha storleken på statsbidragen med det växande intresset urholkar självständigheten hos Sveriges ungdomsorganisationer.
Storleken på statsbidraget till ungdomsorganisationer i Sverige har i praktiken legat still i tio års tid. Detta samtidigt som allt fler nya organisationer har tillkommit i statsbidragssystemet, vilket har inneburit att 80 av de 106 organisationer som beviljades statligt stöd 2015 fick lägre stöd 2016, skriver Rebecka Prentell. I förlängningen innebär detta att unga, som generellt sett är mindre etablerade i samhället och utgör en resurssvag grupp, får försämrade villkor att bedriva idéburna verksamheter. Till exempel leder ett lägre stöd till att verksamheter inte blir av, psykisk ohälsa, nedskärningar och en ökad styrning genom projektmedel, menar Prentell.
Mot bakgrund av detta är det därför nödvändigt att regeringen erkänner den centrala roll som det unga civilsamhället har i den svenska demokratin och säkerställa att förutsättningarna att göra vårt samhälle till ett starkare samhälle. Ungdomsrörelsen växer och det är hög tid att statsbidraget tillåts växa med den, avslutar Rebecka. Läs mer här.
Forum kommenterar
Kritiken mot statsbidragens otillräcklighet som LSU ger uttryck är befogad. Det är uppenbart att regeringen inte kan låta statsbidraget ligga stilla samtidigt som antalet ungdomsorganisationer blir fler. Att regeringen inte prioriterat statsbidragssystemet är därtill en del av en större trend som vi på Forum sett under en längre tid, där förutsättningarna för det civila samhällets organisationer försämras på många områden. Minskade bidrag, slopad avdragsrätt för gåvor, inskränkningar i spelpolitiken, och hårdare krav på administration är några sådana.
Detta bidrar bland annat, som LSU beskriver, till minskad möjlighet för civilsamhällets organisationer att själva definiera och styra sin verksamhet då beroendet av projektmedel blir stort. Att unga dessutom är en resurssvag grupp i samhället gör problematiken större, men resurssvagheten gäller även fler grupper – och även organisationer som engagerar sig för andra resurssvaga. I grunden tror vi att det handlar om att man från politiken tyvärr saknar en tydlig bild av vad civilsamhället bidrar med, och att det därmed inte finns någon vilja att förändra.