Vi läser i tidningen Dagens Samhälle, att nu har rättsfallen börjat dyka upp där enskilda ifrågasätter kommunala beslut som innebär att frivilligorganisationer förväntas ta över. Hemtjänsten i Täby måste, enligt kammarrätten ställa upp med ledsagning. Så nu har den kommunala tendensen att låta frivilligorganisationer ta över vissa uppgifter stött på patrull.
Tidningen dagens samhälle har rapporterat om två aktuella fall där enskilda har överklagat kommunala beslut som de ansett felaktiga, och där kommunen hänvisat dem till frivilligorganisationer.
I det ena fallet har länsrätten beslutat en sak och kammarrätten en annan. Detta visar på det oklara rättsläget, anser en kommunal företrädare.
Forums kommentar: Vi ser nu några intressanta fall där enskilda använder sig av sina lagliga rättigheter för att få klarhet i vad de bör kunna förvänta sig av kommunen. Såna rättsfall har vi dock sett många genom åren. Det som gör dessa fall intressanta för oss är en sidoeffekt: att gränslandet mellan kommunernas ansvar och den verksamhet som frivilligorganisationer bedriver, börjar kartläggas. Från Forums sida är vi övertygade om att detta bara är början på en process, där överklagande till domstolar bara kommer att vara ett av flera instrument för att göra denna kartläggning.
Ett annat instrument är tydlighet från frivilligorganisationerna. Låt oss kalla sådan verksamhet som ersätter kommunalt ansvar, just för ersättning och inget annat. Det möjliggör nämligen en tydlig diskussion om praktiskt ansvarstagande i vårt land, något vi verkligen behöver. Frivilligorganisationernas sociala aktiviteter med äldre, exempelvis promenader är i alla rimliga betydelser en ersättning av offentligt ansvar. Detta gjordes mycket mer förr av kommunal personal. Nu har kommunerna inte de marginalerna längre. Och då gör frivilligorganisationerna det istället.
Vissa personer vill inte ha sådan hjälp. Det kan handla om en känsla av beroende som de inte vill ha. Det kan handla om ideologiska tvivel, där allt annat än offentligt betald välfärd är negativt.
Och detta kan förstås aldrig förklaras bort. Vi måste som samhälle välja. Det har vi alltid varit tvungna till. Och en av kärnfrågorna i dessa val handlar förstås om vilka behov vi anser måste ses som rättigheter. Rättigheter som skall säkerställas genom lag och därmed följande offentligt ansvar. Och vilka behov som vi inte väljer att se som rättigheter lika självklart.
Ju fler behov som faller inom rättighetsramen, desto fler offentligt betalda händer måste vi förstås ha. Hur många sådana händer vi som nation har råd med är förstås en klockren partipolitisk fråga. Och vi kommer att få se många debatter under året som kommer där detta dryftas. Det är bra! Folket gör sitt val den 17 september. Den majoritet som då kommer till makten fattar beslut som kommer att gälla en period.
Vår gissning är att den sociala verkligheten efter valet kommer att likna den vi har nu. Och den måste hanteras. Man kan som vanlig svensson, förstås slå på en film och glömma allt detta. Det gör vi nog många då och då. Men så finns det också människor som väljer att inte alltid sitta framför TV:n utan som tar praktisk del i det vi kallar samhällsutvecklingen, antingen som anhöriga eller som ideella. De möter t.ex. äldre som faktiskt är ensamma, som faktiskt inte får komma ur sin lägenhet, som faktiskt får vänta på väldigt mycket i livet, trots att vi kanske har världens bästa offentliga välfärd.
Och i en verklighet där de offentligt betalda händerna inte räcker till allt, blir det ett oundvikligt dilemma för den som väljer att se vad som sker t.ex. i många äldreboenden att varken du själv eller den äldre personen som sitter ensam i sin lägenhet, mår bra om inget görs. Det duger helt enkelt inte att säga, nej vi väntar på högre skatt och fler i offentlig sektor. Nuet är nu och inte sen.
Och där är vår utmaning som frivilligorganisationer att erbjuda stöd, bara till de som faktiskt vill ha det, att ta del i en öppen diskussion om vad vår verksamhet betyder. Det handlar också om att ställa de svåra frågorna. Underlättar vi kommunala prioriteringar? Är det alltid fel?Är vi verkligen lyhörda för de som är rädda för att vår verksamhet skall tvingas på dem? Innebär vår verksamhet att alla de roliga/lätta inslagen i tex hemtjänstens arbete försvinner?
Göran Pettersson
Generalsekreterare
Forum för Frivilligt Socialt Arbete