Regeringen tillsätter en utredning om att inkorporera FN:s barnkonvention i svensk lag. Utredningen har dröjt länge, och det är positivt att den görs, men det är mycket att överväga i frågan.
Till regeringens pressmeddelande om frågan
FORUM KOMMENTERAR:
Debatten har pågått länge och det är positivt att regeringen nu gör en ordentlig utredning kring frågan. Men det finns stora utmaningar:
texten från Barnkonventionen lämpar sig delvis inte som lagtext
många bestämmelser i Svensk och Europeisk lag har inte tagits fram med en analys av Barnkonventionen i grunden. Frågan är då om det är självklart att Barnkonventionens texter som ska ha företräde framför sådana senare texter?
Forum har kontakt med en kunnig jurist – Jonas Thorén – som beskriver en del utmaningar:
Kommentar om att göra FNs Barnkonvention till svensk lag
Statsrådet Maria Larsson, Socialdepartementet, säger i ett pressmeddelande att regeringen avser att utreda fördelar och nackdelar om Barnkonventionen blir lag. Detta är ett positivt initiativ i en angelägen men långt ifrån enkel fråga. I den svenska debatten hänvisas ofta till Barnkonventionen när myndigheter och andra får kritik för hur barn och barnfrågor hanteras, t.ex. inför en utvisning. När Barnkonventionen åberopats har ibland hänvisats till specifika artiklar i konventionen, i andra fall till mer eller mindre långtgående tolkningar som ibland kan vara svåra att härleda till konventionstexten.
Barnkonventionen gäller för levande födda barn fram till dess de fyller 18 år (lägre ålder om barnet enligt nationell lagstiftning blir myndigt innan dess). Barnkonventionen har en utgångspunkt i att vid alla åtgärder som rör barn ska barnets bästa komma i främsta rummet. Detta kan låta självklart – men vem avgör vad som är barnets bästa, föräldrar (vårdnadshavare) eller statliga eller kommunala myndigheter? Barnkonventionen innehåller två olika sidor – barnets rättigheter som myndigheter ska se till att de förverkligas och föräldrarnas rätt att ansvara för och att bestämma om sina barn, barnens uppfostran och utveckling. Samtidigt ska myndigheterna beakta föräldrarnas rätt i detta sammanhang. Här finns i konventionstexterna motsättningar mellan motstående intressen. I Sverige har detta i ett antal – men inte alla – fall lösts genom särskild lagstiftning, t.ex. en generell bestämmelse om sekretess för uppgifter om ett mindre barn gentemot föräldrarna om det behövs som skydd för barnet och specialbestämmelser inom det sociala området, t.ex. krav på särskilt tillstånd vid transplantation av kroppsvävnader mm mellan syskon, något som i vissa fall kan vara livsavgörande för det mottagande syskonet – något som föräldrarna således inte får bestämma om själva.
För att rätt förstå avvägningen mellan myndigheternas och föräldrarnas bestämmanderätt får betänkas att Barnkonventionen inte är ett renodlat juridiskt dokument utan mer en sammanställning av principer tillkomna genom politiska ställningstaganden. Konventionen ska tillämpas i samhällen med vitt åtskilda strukturer, samhällen där staten inte alltid uppfattas som garant för medborgarnas rättigheter och skydd på samma sätt som hos oss och där det varit nödvändigt att lyfta fram föräldrarnas eller i förekommande fall familjens rätt att ansvara för och bestämma över sina barn. Hur långt sträcker sig enligt Barnkonventionen föräldrarnas rätt att bestämma vilka personer ett 17-årigt barn får umgås med och när det barnet ska komma hem på kvällen? Vilken hänsyn ska tas till vad som följer av familjens kulturella bakgrund? För vissa allvarligt funktionshindrade barn följer redan av svensk lagstiftning att föräldrarna här har ett långtgående ansvar fram till att barnet blir 18 år. Om sådana intressen inte tillgodosetts hade det sannolikt aldrig blivit någon Barnkonvention.
Den unges självbestämmande, föräldrarnas bestämmanderätt och det offentliga samhällets regler formar en trekant av motpoler – vad har företräde: föräldrabalkens allmänt hållna regler om den unges självbestämmande i takt med ålder, utveckling och mognad, föräldrarnas bestämmanderätt enligt Barnkonventionen gentemot både barnet och det offentliga samhället och statens och myndigheternas uttolkning av barnets bästa?
Konventionstexten föregicks av diskussioner, kompromisser och hänsynstaganden till särintressen. Som exempel utöver avvägningen mellan föräldrarnas och myndigheternas rätt att bestämma kan anges följande belysande exempel: Kvinnlig könsstympning (tidigare benämnd kvinnlig omskärelse) kunde inte direkt skrivas in i konventionstexten eftersom det ansågs stigmatisera de länder där detta förekom mer frekvent utan fick i stället gå in under en artikel där konventionsstaterna ålagts att vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa (OBS inget krav på förbud genom lag). Omskärelse av pojkar av etniska, kulturella eller religiösa skäl ingår inte här, för svenskt vidkommande är åtgärden för mycket unga särskilt lagreglerad (föräldrarnas bestämmanderätt inskränkt).
Regeringen tillsatte på 1990-talet en utredning som gick igenom Barnkonventionen och de krav på ny eller ändrad lagstiftning som konventionen medförde. Resultatet blev bl.a. ändringar i föräldrabalken där barns självständiga ställning stärktes. Den debatt som förekommit under senare år visar tydlig på behovet av en ny genomgång som också beaktar förhållandena i vårt idag delvis annorlunda samhälle. När Sverige skrev på Barnkonventionen fanns ingen tanke på att konventionstexten skulle utgöra lagtext. Det ska bli spännande att läsa de kommande utredningsdirektiven.
Jonas Thorén
Pensionerad statstjänsteman som i tidigare yrkesverksamhet haft att analysera Barnkonventionens artiklar och effekter för delar av det sociala området