Folkbildningsrådets beslut att neka studieförbundet Ibn Rushd bidrag gör att en betydande insats för folkbildning och demokratisk deltagande av muslimer i det svenska samhället går förlorad. Regeringen har ett ansvar att agera för att grupper, som utsätts för diskriminering och misstänkliggörande, ges förutsättningar för att organisera sig, för att på så vis stärka deras egenmakt. Det är därför allvarligt att utbildningsministern bemöter beskedet med att utmåla studieförbundet med stereotypa och rasistiska antaganden om muslimer.
Yttrande-, mötes- och föreningsfriheten är satt under enorm press runt om i världen. Samtidigt ser vi hur civilsamhällets förutsättningar att verka begränsas, dess företrädare utsätts för smutskastning och hot. Människors rätt till att organisera sig och göra sina röster hörda är en förutsättning för en demokrati. Men på flera platser runtom i världen görs inskränkningar som hotar människors rätt att organisera sig, så även i Sverige.
Beslut om stöd till organisationer kan ha en direkt negativ påverkan på föreningsfriheten och religionsfriheten. FN:s särskilda rapportör för rätten till mötes- och föreningsfrihet har understrukit att rätten till föreningsfrihet omfattar rätten “att verka fritt och att skyddas från otillbörlig inblandning, att få tillgång till finansiering och resurser och att kunna delta i offentliga angelägenheter.” Granskning och krav av mottagare av bidrag är befogat men det är också av stor vikt att regelverk och beslut inte verkar diskriminerande. FN:s särskilda rapportör för religionsfrihet rekommenderade nyligen Sverige att inte låta det statliga finansiella stödet till trossamfund snedvridas genom diskriminerande antaganden om olika grupper eller politiseras.
Ändå har vi under de senaste åren bevittnat hur studieförbundet Ibn Rushd starkt ifrågasatts av opinionsbildare och politiska företrädare. Följaktligen har Ibn Rushd mötts av en rad initiativ för att stoppa bidrag till studieförbundet runtom i Sverige. Detta trots att omfattande granskning av studieförbundet slagit fast förbundets viktiga betydelse och inte kunnat fastställa att statsbidrag använts felaktigt. Ett exempel är när Socialnämnden Centrum i Göteborg avstyrkte stöd till organisationens folkbildningsverksamhet i kommunen, trots att tjänstepersonerna bedömde att folkbildningen är av god kvalitet och rekommenderade nämnden att tillstyrka ansökan. Ett annat är när politiker i Linköpings kommun krävde en avveckling av stöd till förbundet då man påstod att det fanns kopplingar till islamism. Varför är det befogat att just Ibn Rushd utsätts för ständigt misstänkliggörande och granskning?
Behandlingen av studieförbundet Ibn Rushd sker dock inte i ett vakuum utan behöver ses i ljuset av en oroväckande förskjutning i den svenska debatten och offentligheten mot en allt större acceptans för öppet islamofobiska åsikter och annan form av rasism mot muslimer, även från politiska företrädare. I sin senaste rapport till Sverige framförde FN:s rasdiskrimineringskommitté att Sverige måste vidta omedelbara åtgärder för att motverka rasistiskt hat och propaganda riktade mot just muslimer. Men genom sitt uttalande bidrar nu utbildningsministern istället till att cementera stereotypa och rasistiska föreställningar om muslimer.
Rasism mot muslimer och misstänkliggörande av muslimer i allmänhet är inte acceptabelt. Muslimer, muslimsk kultur, muslimska traditioner och muslimers religionsutövning är integrerade delar av Sverige och gör Sverige som land rikare. Här har staten det yttersta ansvaret för att motverka misstänkliggörandet mot muslimer som grupp i det svenska samhället, inklusive negativa stereotypiska föreställningar som sprids av opinionsbildare och av politiker. Ytterst handlar det om att värna om alla människors lika värde.
Det är inte en mänsklig rättighet att erhålla bidrag. Däremot är likabehandling och icke-diskriminering i allra högsta grad en människorättsfråga. Om vissa organisationer systematiskt nekas finansiering och särbehandlas får detta mycket negativa effekter för föreningsfriheten och i förlängningen konsekvenser för vilka som ges rätt att delta i det offentliga rummet. Att som i Ibn Rushds fall slå undan benen för finansiering är ett effektivt sätt att säkerställa att organisationer har svårt att fortsätta med sin kärnverksamhet och är ett vanligt grepp i auktoritära stater för att tysta oliktänkande. Det hotar att urholka muslimers mänskliga rättigheter i Sverige och måste tas på allvar och motverkas.
Det krympande utrymmet för det civila samhället är en viktig politisk fråga. Vi förväntar oss att politiska företrädare avhåller sig från misstänkliggörande av muslimer som grupp. Vidare kräver vi att regeringen tar sitt ansvar för att stärka civilsamhällets aktörer, skydda deras rättigheter och säkerställa att alla har möjlighet att på lika villkor utöva yttrande- religions- och föreningsfrihet. Ett led i det är att säkerställa att fördelningen av medel till organisationer sker på ett icke- diskriminerande sätt och att även organisationer som arbetar för att främja marginaliserade gruppers rättigheter har samma chanser att få finansiering som andra organisationer. Regeringen behöver även på ett tydligt vis adressera och motverka den strukturella rasism och djupt rotade diskriminering som muslimer utsätts för i Sverige och garantera deras mänskliga rättigheter.
Anna Johansson, generalsekreterare Amnesty International Sverige
Lena Ingelstam, generalsekreterare, Forum – Idéburna organisationer med social inriktning
Martin Nihlgård, generalsekreterare, IM – Individuell Människohjälp