Ehrenberg frågar sig retoriskt vem som hatar civilsamhället. Inte vänstern i alla fall, menar han. Detta är värt att fundera lite på. Debatten inom vänstern har stått mellan två falanger. Det skriver Forum i en kommentar till Ehrenbergs ledare i ETC (30/1).
Ehrenberg frågar sig retoriskt vem som hatar civilsamhället. Inte vänstern i alla fall, menar han. Detta är värt att fundera lite på. I slutet av 1990-talet när besparingarna i den offentliga välfärden hade fått sina effekter skrev Frälsningsarméns ledning några debattartiklar om att de som organisation fick ta ett för tungt ansvar i sociala frågor. Det blev dock aldrig någon debatt efter artiklarna. Dött. Stumt. Det fanns ingen beredskap i politiken eller hos den tidens journalister att föra den debatten. Nu har vi haft drygt tio år av idogt arbete för att skapa den beredskapen. Nu finns det fler politiker och journalister som ser och förstår. Vi har genom tankesmedjor, närvaro i Almedalen, byggande av överenskommelser, en ändlös räcka seminarier och finansiering av forskning skapat en arena för samtalet. Med vi menar vi här en mångfald av människor inom flera av civilsamhällets olika organisationer.
Johan Ehrenberg har förstås helt rätt i att ideella organisationer är mycket mer än en stödfunktion i välfärdsarbete och att vi ligger bakom mycket av samhällskritik och samhällsförändring. Och den aspekten av oss har vänstern alltid gillat. Men att civilsamhället praktiskt deltar i den svenska välfärden har många inom vänstern sett på med stor skepsis. Den skepsisen bottnar i ett rättviseideal där viljan är att alla ska få sin del av den offentliga välfärden.
Men debatten inom vänstern har stått mellan två falanger. En falang som anser att vägen framåt är offentlig styrning, finansiering och drift. Och en som anser att styrning och finansiering ska vara offentlig men att själva driften kan vara en mer öppen fråga. Den senare har till och med ansett att det kan finnas värden i att folket organiserar sin egen välfärd. Den mest hyllade formen för detta är kooperativ av olika slag. Men när människor med exempelvis kristen grundsyn har velat organisera äldreboenden i en annan form än den kooperativa blir många vänsterdebattörer mer tveksamma.
Precis som Ehrenberg skriver är förutsättningen för en utveckling av att frivilligorganisationer tar större plats i välfärden att det inte blir som alibi för nedskärningar. Men det har skett och sker redan i dag. Forum vänder sig starkt emot det. Och vad kan vi själva göra för att det inte ska bli så? En väg är ju att föreslå ett förbud mot icke vinstutdelade driftsformer eller frivilliga aktörer i välfärden. Men det tror inte vi på. Vi står mitt i utvecklingen och ser dessutom många fördelar med att frivilligorganisationer med vår specifika särart har en viktig roll att spela i välfärden.
Så vad kvarstår då? Jo, det handlar helt enkelt om att vara noggrann med hur det frivilliga arbetet organiseras och följs upp. Vi tror att det är viktigt att volontärer är organiserade utanför det offentliga. Det är ett sätt att minska risken för utnyttjande. Och vi tror att årliga samtal med riksdagen som bas och med bra statistiskt och fördjupande underlag på bordet kan vara ett steg.
Och i botten ligger förstås frågan om skatteuttaget, välfärdens finansiering och de övergripande prioriteringarna – politikens kärna med andra ord. Det är två väsensskilda saker att vara frivillig i en nattväktarstat eller en nordisk välfärdsstat.