En ideologisk skiljelinje mellan oss och Lifvendahl, är synen på välfärdsstaten. För oss är en fortsatt stark välfärdsstat en förutsättning för, inte ett hot mot, det ideella engagemanget. Något som också forskarna Magnus Jegermalm och Gerdt Sundström visade i boken Ideella insatser för och av äldre. För att de frivilliga insatserna ska öka behövs en fortsatt omfattande offentlig äldreomsorg, menar de.
Som vanligt skriver Tove Lifvendahl intressant. Denna gång (1/11 Svenska Dagbladets ledare) om ideologin bakom frågan om skatteavdrag vid gåvor till ideella organisationer. Forum delar också en del av Lifvendahls värderingar i denna text, exempelvis att det engagemang som människor visar varandra i det civila samhället (både det organiserade och det informella) är stort och viktigt för den totala mängden välfärd. Det är så stort och viktigt att det förtjänar bra och omfattande forskning. Det är så stort och viktigt att det förtjänar en ordentlig plats i det politiska samtalet.
Forskningen om det civila samhället börjar slå igenom, delvis likaså vad gäller politiken. Men för den sistnämnda har vi fortfarande en mycket lång väg kvar att gå. Det finns såklart en risk att med att öka det politiska samtalet om människors engagemang, det vill säga att politiken tar över och också bestämma. Det ligger i politikens natur, även om politiken drivs av liberaler. Men risken med att inte låta människors engagemang vara en viktig del av det politiska samtalet är ännu farligare och kan innebära att engagemanget (både det organiserade och det informella) utnyttjas och missbrukas.
Inom ramen för den nationella Överenskommelsen mellan idéburna organisationer, regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting och även de framväxande regionala och lokala överenskommelserna finns en möjlighet att föra en del av dessa samtal. Då handlar det främst om den organiserade delen av det civila samhället. Men genom att exempelvis Anhörigas Riksförbund ingår i den nationella överenskommelsen med social inriktning finns också möjligheten att beskriva och reflektera över de många informella insatser som görs av makar, systrar, bröder, mammor, pappor, döttrar, söner, vänner till människor som behöver någon form av stöd i vardagen. Även inom detta område finns dock ett tydligt behov av politiska samtal. Kommunerna har här ett ansvar men praktiken är ofta en ganska rörig blandning mellan ideella och kommunala krafter.Frågor som: Hur fungerar denna ofrivilligrörelse?, som Bengt Westerberg en gång kallade den eftersom han påpekade att anhörigvården ofta inte görs av fritt val utan för att det måste göras, Vad betyder det att bli anhörigvårdare? Har man då ork och tid till något annat i livet? Vilket stöd och avlösning kan man få som anhörigvårdare? behöver ställas.
Lifvendahl beskriver med stark aversion den variant av individualism som hon menar vuxit i Sverige, där individen blir beroende av staten, statsindividualism som historikern Lars Trädgårdh har kallat fenomenet. Detta, menar Lifvendahl, har skapat en inlärd hjälplöshet hos vårt folk. Här menar vi i stället att Lifvendahl är för ideologistyrd. Vi skulle inte lägga över en halv miljard timmar på ideella insatser varje år och ännu mer i informella insatser om vi var inlärt hjälplösa. Och 64 procent av oss människor i Sverige skulle inte varje år skänka över fem miljarder om vi var inlärt hjälplösa. Däremot har självbilden i beskrivningar av vårt land låtit påskina att välfärden mest handlar om det som betalas med skattekronor. Men till och med Sveriges Kommuner och Landsting erkänner att den klart största vårdinsatsen i vårt land är den som görs av anhörigvårdarna, inte den som görs av läkare, sjuksköterskor, vårdbiträden och så vidare.
Lifvendahl är inne på en viktig tanke när hon skriver att politiken kan arbeta för eller emot den mänskliga drivkraften att hjälpa andra. Reformen om avdragsrätt är dock i detta sammanhang en marginell del av detta, som Lifvendahl själv skriver. Som vanligt är en ideologisk skiljelinje mellan oss och Lifvendahl, synen på välfärdsstaten. För oss är en fortsatt stark välfärdsstat en förutsättning för, inte ett hot mot, det ideella engagemanget. Något som också forskarna Magnus Jegermalm och Gerdt Sundström visade i boken Ideella insatser för och av äldre – en lösning på äldreomsorgens utmaningar?. För att de frivilliga insatserna ska öka behövs en fortsatt omfattande offentlig äldreomsorg, menar de.
Vi på Forum hoppas att politiken funderar på hur den kan arbeta med denna mänskliga drivkraft att hjälpa andra utan att släppa de politiska ambitionerna för välfärdsstaten. En större andel av bidragsgivningen bör ges som organisationsbidrag. Se till att ge tydliga förutsättningar för Idéburna Offentliga Partnerskap. Se till att stat och kommuner inte tar på sig att organisera de ideella insatserna. Det sköts bäst av organisationerna. För att nämna några exempel på viktiga politiska åtgärder som nu behövs för att vi ska kunna fortsätta att ha ett civilsamhälle i världsklass i Sverige.