Svenska ESF-rådet har lanserat ett nytt EU-program (FEAD) riktat mot civilsamhället. Syftet är att öka stödet för utsatta EU-migranter. 90 miljoner ska användas under en femårsperiod. Ett steg i rätt riktning men Forum frågar sig om regeringen verkligen har tänkt hela vägen.
Alla som rör sig i en stad ser en del av målgruppen som FEAD handlar om. EU-migranter som tvingas tigga för sin överlevnad. De kommer främst från Rumänien och Bulgarien och de är många gånger, men inte alltid, romer. De kommer hit för att deras liv hemma inte fungerar, för att de inte kan försörja sig och sina barn. Och de kommer hit för att de upplever diskriminering i sitt hemland. Så de väljer att sova ute, i bilar, parkeringshus och ibland på härbärgen i Sverige, för att alternativet är värre. Och nej, inga seriösa utredningar tyder på att det finns någon organiserad brottslighet bakom detta. Det är helt enkelt fattiga människor som försöker komma ifrån fattigdomen genom att utnyttja den fria rörligheten inom EU.
Nu har alltså EU lanserat nya pengar för att stödja Europas fattigaste, Fund for European Aid to the Most Deprived (FEAD). I Sverige är just utsatta EU-migranter målgruppen för det nya bidraget. Den svenska regeringen har som fyra andra regeringar inom EU valt att arbeta med den del av fonden som endast inkluderar social delaktighet, exempelvis informationsinsatser. Alltså inte grundläggande eller akut stöd med exempelvis matbistånd. Detta val gjorde regeringen utan att konsultera några organisationer i civilsamhället. Visserligen har en dialog förts om hur själva arbetet ska läggas upp, men en inledande diskussion hade helt klart varit önskvärt.
Det finns dessutom en inkonsekvens i regeringens val av fokus, menar Forum. Å ena sidan säger regeringen att skälet för att de valt att fokusera på social delaktighet och inte akuta insatser är för att Sverige redan har ett utvecklat nationellt system med försörjningsstöd. Å andra sidan sägs FEAD i Sverige gälla ”de som normalt sett inte får stöd av socialtjänsten”. Och såvitt som Forum har kunnat se har landets kommuner inte heller tolkat socialtjänstlagen så att EU-migranter får försörjningsstöd.
Forum menar också att det är viktigt att komma ihåg att det offentliga systemet i Sverige, framför allt kommunerna, har ett ansvar för alla som vistas här. Visst är det så att de som först och främst ska få kommunens hjälp är de som bor där, enligt socialtjänstlagen. Men också andra som vistas i kommunen måste få hjälp, även om lagen säger ”akut hjälp”, hjälp icke desto mindre. Exempelvis har kommunerna laglig rätt att ta emot barn i skolan från de familjer i målgruppen som kommer hit. De måste inte, enligt lagen, men de får.
Oavsett måste vi nu hitta bästa möjliga sätt att stödja människor utifrån det nya FEAD-programmet. Och alla som arbetar med denna fråga konstaterar att den inte kan lösas av kommunerna, inte av idéburna organisationer, inte av svenska staten, inte av EU-kommissionen och inte av hemländerna. Inte ensamma. Det måste till samarbete. För att endast utöva social delaktighet är inte en väg att gå. Att bara informera en kall och hungrig person är oftast inte möjligt. Därför måste andra resurser till för att åstadkomma det som behövs.
På ett antal platser i landet, som i Göteborg och Linköping, har kommuner och idéburna organisationer ingått Idéburna offentliga partnerskap (IOP) för att ta fram verksamhet för utsatta EU-migranter. IOP är en samverkansform som Forum utvecklade 2010. FEAD i Sverige kommer i hög utsträckning att handla om att förstärka dessa partnerskap och också utöka med några ytterligare. En grundförutsättning för partnerskapen är att organisationerna inte känner att dessa bara är ett sätt för kommunen att undanta sig sitt ansvar. Istället ska partnerskapet vara ett uttryck för viljan till lärande och ansvarstagande. Som Forums generalsekreterare Göran Pettersson säger:
”Det är extra viktigt att det bygger på en ömsesidig respekt och att detta inte blir ett sätt för kommuner att skjuta över sitt lagenliga ansvar för de som vistas i kommunen”
Om vi organisationer vore riktigt konsekventa, skulle vi kanske säga nej. Vi inser att sammantaget betyder det arbete vi gör att vi avlastar kommunerna till viss del. Men alternativet som vi bedömer det, är att människorna lämnas utan stöd i mycket stor utsträckning. Det kan vi inte godta!