Den ideella tiden människor bidrar med är fortfarande den avsevärt största resursen till svenskt föreningsliv. Det ekonomiska värdet beräknas vara 111 miljarder kronor per år. Det är dags att regeringen på allvar lyssnar på civilsamhället när vi säger att politiken måste värna om frivilligheten.
Sedan 2013 har antalet svenskar som ger pengar till ideella organisationer minskat, från 64 procent av svenskarna till 58 procent. FRII anser att det inte är en alarmerande minskning men att det är något som bör noteras. Detta sker trots att hushållens inkomster fortsätter att öka. Det vill säga givandet hänger inte med den ökande hushållsinkomsten.
Detta är särskilt intressant då den förra regeringen 2012 införde en avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer. En av grundtankarna här var att man ville öka antalet individer som ger gåvor till ideella organisationer. Det verkar inte dock ha blivit fallet. Är det utformningen av avdragsrätten som leder till konsekvenserna? Är det själva avdragsrätten i sig som riskerar att minska människors intresse för att ge? Eller finns det ingen länk alls mellan avdragsrätten och minskningen av givandet? I ljuset av att vår nuvarande regering vill ta bort avdragsrätten tror vi att det är viktigt att ta reda på detta. Den här utvecklingen kräver såklart en djupgående analys. Det kan exempelvis handla om att avdragsrätten inte funnits tillräckligt länge för att några effekter ska kunna visas.
FRII:s rapport visar också att fyra av tio organisationer som ingått i undersökningen bedömer att de statliga bidragen kommer att minska under de kommande åren. Signaler om en minskning av offentliga bidrag till organisationslivet har diskuterats under ganska lång tid. Forum kan se att det finns en del belägg för bedömningen – inte minst när många av landets kommuner har sjunkande intäkter under de närmaste året. Men samtidigt visar minskade resurser i välfärden på ökade behov av nya lösningar – vilket också skulle tala för ökade offentliga bidrag till nya typer av lösningar, inte minst till civilsamhället.
Ur Forums synvinkel så visar oron i sig hur viktigt det är att man följer utvecklingen noga, så att vi kan se vilka effekter den får. Men det är också helt centralt att det offentliga med minskade ekonomiska ramar verkligen stödjer organisationernas självständighet genom att bidra till mer fria bidrag i stället för allt för riktade och kortsiktiga projektbidrag. En fråga som Forum och många andra organisationer har drivit länge.
En ny sak i årets rapport är att FRII också har tittat på ideella organisationers samverkan med näringslivet. Analysen visar att trots att mängden intäkter från företag till ideella organisationer har tredubblats sedan 2008 så ligger ändå andelen medel från näringslivet på en mycket låg nivå. Dessutom är det så att 90 procent av alla medel från företag har gått till endast 19 organisationer. Medel från näringslivet är alltså mycket koncentrerat till ett litet antal organisationer, och innebär alltså inte en ny finansieringskälla för det stora flertalet organisationer.
Forum ser av flera skäl ett stort värde av att söka ett bredare samarbete med näringslivet. Men det är viktigt att inse att ett sådant arbete kräver en hel del av organisationerna – vad vill respektive part ha ut? Dessutom är frågan om självständighet viktig även här, så att inte ekonomiskt stöd från näringslivet bara går till vissa typer av verksamheter, eller enbart kan användas för saker som är lätta att mäta och visa effekt på.
Men bidraget till den idéburna sektorn handlar såklart om så mycket mer än faktiska pengar. Fortfarande är det så att den ideella tiden människor bidrar med är den avsevärt största resursen till svenskt föreningsliv. Det ekonomiska värdet av den ideella tiden beräknas vara 111 miljarder kronor per år. I jämförelse med detta så är alla andra intäktskällor mycket små. Det är alltså dags att regeringen på allvar lyssnar på civilsamhället när vi säger att politiken måste värna om frivilligheten. Domar som begränsar sjukskrivna och arbetslösa att fritt engagera sig ideellt, eller ideella som utnyttjas för att spara pengar i välfärden kan inte längre viftas bort.