Vid Linnéuniversitetet lägger Mairon Johansson fram sin doktorsavhandling "I dialogens namn - idén om en överenskommelse mellan regeringen och ideella organisationer", den 21 december 2012. I avhandlingen beskriver Johansson den process som lett fram till den nationella överenskommelsen på det sociala området och en del uppfattningar om vad dess syfte är.
Forum har inte haft möjlighet att läsa den ännu, men vi har tagit del av ett pressmeddelande som återger några centrala tankar i den. Vi återkommer med en längre kommentar när vi har läst avhandlingen. Men några reflektioner vill vi återge redan nu.
Bra med belysning
Det är bra att överenskommelseprocessen belyses vetenskapligt. Sammanhanget förtjänar en seriös belysning. Det handlar ändå om inom vilken mental, politiskt och praktisk ram som miljontals frivilligtimmar bedrivs, samt i vilken mån den idéburna sektorn är ett reellt alternativ till vinstutdelande driftsformer inom välfärden.
…lovar bidra till välfärden…
Det finns, om man får tro pressmeddelandet, en tolkning i avhandlingen av vad överenskommelsen betyder som Forum reagerar på. Det står att Ideella organisationer som undertecknat överenskommelsen ställer sig bakom och lovar bidra till att trygga välfärdsproduktionen. Det är inte en korrekt beskrivning, menar vi.
Tolkningen av vad överenskommelsen betyder kan förstås göras på flera nivåer. En nivå är vad texten faktiskt säger. En annan nivå är vad man kan beskriva av intentioner hos de parter sam förhandlat fram den. En ytterligare nivå är vad som görs i överenskommelsens efterföljd av uppföljning för att säkerställa att den efterlevs av parterna. Vi uppfattar citatet ovan som att det handlar om tolkning av själva texten. Och då måste vi reagera.
Regeringen som kollektiv och de idéburna organisationerna, och Sveriges kommuner och landsting, har inte genom överenskommelsen lagt ansvaret för välfärden på de idéburna organisationerna, som man kan tro om man läser citatet ovan. Istället är det så att överenskommelsen på flera ställen anger syftet inte är att ändra balansen i ansvaret för välfärden. Exempelvis skriver regeringen i sina utgångspunkter i överenskommelsen:
Det är regeringens avsikt att utveckla välfärden. Offentlig finansiering av tjänster som produceras av andra aktörer är inget hot mot välfärdsstaten utan en grundläggande del i ett fungerande samhälle. Den ideella sektorn är en resurs för att utveckla välfärden inte en potentiell besparingsmöjlighet.
Organisationerna skriver i sina utgångspunkter att de:
vill bidra till att utveckla demokrati och välfärd i samhället samtidigt som stat och kommun har ansvaret för välfärdspolitiska åtaganden. De vill bidra till att öka medborgarnas möjligheter till deltagande och förståelse för de demokratiska processerna från europanivå till nationell och lokal nivå.
I den gemensamma utgångspunkten skriver de tre parterna:
Överenskommelsen utgår från att det i huvudsak är landsting och kommuner som ansvarar för välfärden.
Det finns också skrivningar som handlar om utförarrollen. Regeringen skriver att de vill:
stödja framväxten av en betydligt större mångfald av utförare och leverantörer inom hälso- och sjukvården och omsorgen
Organisationerna skriver:
Varje organisation formulerar självständigt sin roll utifrån sitt eget värde och sitt uppdrag i samhället. De idéburna organisationerna arbetar självständigt i sin röstbärarroll i samverkan med den offentliga och den privata sektorn.
Sammantaget är det inte en rimlig texttolkning av överenskommelsen att säga att organisationerna lovar bidra till att trygga välfärdsproduktionen.
Intentionerna då?
Om man lämnar texttolkningen och istället ägnar sig åt den mer undflyende intentionstolkningen så får vi avvakta det empiriska underlaget som finns i avhandlingen. Utifrån våra egna erfarenheter vill vi dock säga följande: Formellt är regeringar kollektivt beslutsfattande och har en uppfattning, den som återges i beslutsprotokollen från regeringssammanträdena. Men bortom denna formella uppfattning finns ett ständigt pågående samtal/förhandling/krig där olika och konkurrerade intressen försöker vinna gehör. Inte minst i en koalitionsregering är det olika grupperingar som tävlar om tolkningsföreträdet i olika frågor. Detta gäller oavsett om man har en överenskommelse eller inte. Det finns säkert de personer och intressegrupperingar i och kring regeringen som har syftet att lägga över ansvar för välfärden på idéburna organisationer. Motsvarande samtal/förhandling/krig pågår bland de organisationer som var med och tog fram överenskommelsen.
Frågan är vad man ska ta fasta på? Ska man se till uppfattningar som de olika intressena redovisar? Vårt svar är att, ja det måste man ta in. Men man måste nog också fästa ett visst avseende vid den lösning som samtalet/förhandlingen/kriget ledde fram till.
Och det vi har skrivit här, gäller vill vi hävda, oavsett om man talar om en överenskommelse eller helt andra former för hur politik och samhällsutveckling hanteras.
För på marken pågår ju livet oavsett. Människors behov av arbete, boende, meningsfull delaktighet, utbildning, stöd i kris etc, finns där hela tiden. Och bristen på resurser, behoven är ju alltid större än resurserna, finns där alltid. Forskningen om det civila samhället de senaste decennierna har lärt oss många saker, men den kanske viktigaste är att det civila samhället som resurs för ett gott samhälle är fullständigt oundgängligt. Samhället är större än staten och samtalet/analysen/planeringen för hur vi hushållar med de totala resurserna måste innefatta också de som finns i det civila samhället.
Det kan ske i formen av överenskommelser eller på andra sätt. Nu prövar vi överenskommelser, men visar sig den ha för stora brister så kommer vi att lämna den. Då måste vi hitta andra former.
Någon som har en rimlig idé om hur? En idé som inte betyder att organisationslivet försvinner undan i skuggorna?
Göran Pettersson
Generalsekreterare för Forum för Frivilligt Socialt Arbete
Du hittar mer info om ”I dialogens namn – idén om en överenskommelse mellan regeringen och ideella organistioner”