Den mycket omdiskuterade rapporten om utsatta EU-migranter som den nationella samordnaren Martin Valfridsson lämnade i början på året får nu ytterligare kritik från forskarhåll. I en debattartikel skriver professorerna Hans Swärd och Per Eriksson att Valfridsson har fel i sina slutsatser om tiggeriet.
Den sociala utsattheten bland hitresta EU-migranter och tiggeriet går att lösa genom att undanröja strukturella mekanismer bakom fattigdomen. Detta menar Hans Swärd, professor i socialt arbete, och Per Eriksson, f.d. rektor vid Lunds universitetet. Författarna liknar situationen vid den som rådde i Sverige under det tidiga 1900-talet, där debatten om tiggeriet splittrade den svenska opinionen. En tid då filantropin myntade uttrycket ”allmosan dödar, arbete ger liv”, och flera företrädare för densamma avrådde allmänheten att ge allmosor eftersom det både var negativt för tiggarna och den filantropiska hjälpen.
Också teorier om att fattigdom kunde gå i arv till kommande generationer framfördes, enligt författarna. Argument som känns igen från Valfridssons slutbetänkande och som saknar historisk eller vetenskaplig evidens. Det som fick bort tiggeriet från svenska gator i början av 1900-talet var inte några försök till att avskräcka människor från att ge fattiga allmosor, inte heller var det de filantropiska hjälpinsatserna.
Istället var det utbyggnaden av generella trygghetssystem som gav människor ett drägligt liv, menar författarna. Mot bakgrund av detta riktar de skarp kritik till Valfridsson, vars retorik bygger på tesen om att privata gåvor i sig självt riskerar att cementera tiggarrollen och bidra till att den går i arv. Även tesen om att det är bättre att skänka till frivilligorganisationer än att ge direkt till tiggarna, vilken både Valfridsson och statsrådet Åsa Regnér framfört tidigare, kritiseras av Swärd och Eriksson.
”Påståenden om att frivilligorganisationernas verksamhet är överlägsen och kan bidra till en hållbar förändring bör nyanseras”, skriver de. Frivilligheten och idéburna organisationerna gör viktiga insatser men har begränsningar. De kan till exempel inte driva socialpolitik eller undanröja strukturella mekanismer bakom fattigdom, frivilligorganisationer är dessutom själva beroende av gåvor och volontärer poängterar författarna. ”Allmänhetens preferens kan svänga snabbt och det kan bli svårt att rekrytera volontärer och bidrag”. Något som leder till att frivilligorganisationer inte kan vara på plats överallt eller täcka in alla hjälpbehov. Enligt Hans Swärd och Per Eriksson är det därför fel att sätta olika typer av gåvorelationer mot varandra.
Forum kommenterar
Forum har tidigare, liksom en lång rad civilsamhällesorganisationer och däribland flera av Forums medlemsorganisationer, reagerat kritiskt till slutanalysen i Valfridssons utredning. Förslagen att inte erbjuda utsatta barn skolgång, att inte erbjuda alternativa boenden eller boplatser, eller att från statligt håll rekommendera människor att inte ge pengar till behövande, anser Forum vara uppseendeväckande. På samma gång ser vi precis som Hans Swärd och Per Eriksson att fattigdomen är något som i allra högsta grad går att bekämpa.
Vidare är civilsamhällets roll i detta arbete enorm, och överallt runt om i Sverige ser vi hur civilsamhällets organisationer konkret och effektivt arbetar med att ge utsatta EU-migranter stöd och hjälp och en möjlighet till långsiktiga vägar ut ur fattigdom. Därmed vänder vi oss mot bilden av att idéburen sektor skulle vara begränsad till att endast utgöra ett komplement till det offentliga, utan menar att idéburna organisationer bör ses som en del av lösningen! Artikelförfattarna sätter emellertid ljuset på den gränsdragningsproblematik mellan offentligt och ideellt ansvar som finns, och vilken aldrig är helt enkel eller tydlig. På Forum vill vi, precis som artikelförfattarna, understryka vikten av att Sverige – liksom vårt gemensamma Europa – byggs på rättigheter och inte välgörenhet. Men detta utesluter inte att civilsamhället axlar en stor del av det ansvaret. Det kan till exempel ske när det offentliga och det idéburna tillsammans identifierar samhällsutmaningar och diskuterar lösningar; så som exempelvis gjordes i Göteborgs kommun 2013, då Bräcke diakoni, tillsammans med Frälsningsarmén och Stadsmissionen, ingick ett idéburet offentligt partnerskap (IOP) med kommunen för att utveckla stödet till just utsatta EU-migranter.