I Forums nyhetsbrev vecka 19 skrev vi om hur trycket på kvinnojourerna ökar samtidigt som ekonomin försämras. Senaste tiden har det också debatterats om kvinnojourernas existens och självständighet.
Det är Gudrun Schyman som skriver om vikten av jourernas självständighet för att kunna bedriva deras arbete medan debattören Johanna Nylander menar att de borde läggas ner så att kommunerna kan ta det ansvar de redan borde göra.
Läs även om den nya boken som beskriver kvinnojourerna i förändring.
FORUM KOMMENTERAR
Kvinnojourernas situation har under senare tid blivit allt svårare, och det är mycket i detta som behöver förändras. Under de senaste 10 åren har det statliga stödet till kvinnojoursverksamhet ökat kraftigt, vilket säkert är ett resultat av jourernas tydliga folkbildande och opinionsbildande arbete. Att det ändå blir problem handlar om flera saker – men de viktigaste är:
- Att kraven på jourerna ökat stort – både via lagstiftning och via myndigheters uppföljningsarbete
- Att Socialtjänstlagen ändrades så att kommunerna måste beakta behoven från våldsutsatta kvinnor som drar kvinnojoursverksamheten närmare kommunal socialtjänst
- Att staten ofta har valt att ge stödet via länsstyrelserna – vilket gör att det blir kommunerna som söker finansieringen för den lokala jouren. Därmed ökar den kommunala möjligheten att styra jouren. Och det kommunen ofta vill är att kunna visa konkreta resultat – det vill säga insatser riktade till individuella kvinnor.
- Att allt mer av den kommunala finansieringen av jourerna görs om till upphandling av uppdrag, vilket förändrar jourens verksamhet till att leverera det som kommunen vill betala för
Den nya boken om kvinnojoursutvecklingen lägger också in Överenskommelsen som en del i problemen för jourerna. Forum anser att det kan finnas fog för kritiken, även om vi tror att lagstiftningen, finansieringsformerna och kvalitetsmätningarna är viktigare förklaringar. Helt klart är ändå att Överenskommelsen hittills inte har varit ett tillräckligt tydligt verktyg för att stödja kvinnojourernas – och alla andra sociala organisationers verksamheter – i deras utveckling och självständighet.
Exemplet med kvinnojourerna är oroande på många sätt. Om man lyfter blicken så anser vi att det i grunden handlar om vilken typ av organisationsliv vi vill ha i Sverige.
Är det en samling utförare som gör det som beställs av staten vi vill ha? Eller är det en samling viljestarka, obändiga, opinionsbildande, utvecklande, kritiska, folkbildande och drivande organisationer inom det civila samhället vi vill stimulera?
För om det är det senare så ska den grunda synen – synlig både i lagstiftning, i myndigheters syn på och relationer till organisationslivet, och i Överenskommelsens ord om utförare – om organisationer som leverantörer i välfärden ändras. Människors engagemang och arbete i organisationer drivs nämligen inte bara av att göra praktiskt arbete och konkreta insatser. Sedan organisationerna startade har de flesta av dem som grundläggande syfte att verka för en förändrad, och förbättrad, värld – enligt deras egna visioner. Det är i grunden den viljan som formar organisationernas fortsatta arbete och människors engagemang inom dem.
Om detta är vad vi som samhälle vill ha, så måste vi söka och etablera strukturer- för finansiering, för lagstiftning, för samverkan – som gynnar just det. Och inte försöka göra organisationerna till varianter av socialtjänster som utan ekonomiska resurser ska utföra saker på andras befallning.