Var sjätte organisation med 90-konto har någon gång under de senaste tre åren lagt för mycket pengar på administration, marknadsföring och andra kostnader. Det menar Dagens Industri utifrån deras granskning av 359 av 397 organisationer som innehar 90-konto.
Det är DI.se som har gått igenom nyckeltalen i 359 organisationers ekonomi för åren 2010-2012. Av dessa har 60 organisationer använt mer än 25 procent av de insamlade medlen till administration, marknadsföring och andra kostnader, enligt DI:s granskning. Enligt reglerna från Svensk Insamlingskontroll, som är den instans som både godkänner och drar tillbaks 90-konton för organisationer, ska minst 75 procent av de insamlade medlen gå direkt till ändamålet.
Svensk Insamlingskontroll menar dock att vissa organisationer kan få behålla sina 90-konto även om de inte följer 25 procent-regeln, men då måste det finnas synnerliga skäl. Det förklarar Lena Hörnblad, kanslichef för Svensk Insamlingskontroll till DI.se.
DI.se frågar Lena Hörnblad hur det kommer sig att flera av de organisationerna som 2013 inte följde reglerna ändå fick behålla sitt 90-konto.
”Vi följer de här organisationerna extra noga. Vi kallar dem till möten, och de får lämna en grundlig redogörelse för sin ekonomi. Om det finns synnerliga skäl kan de få fortsätta. Det kan vara fråga om en nystartad organisation som har haft stora initiala kostnader eller en organisation som får en stor donation i slutet av året. De får alltid en chans att komma in med förklaringar.”, svarar Lena Hörnblad till DI.se.
DI.se gjorde även en vidare granskning och menar då att varannan av de över 300 organisationerna de har tittat på inte har följt Svensk Insamlingskontrolls nyckeltal under de senaste tre åren. ”antingen har de låtit för mycket pengar gå till administration och övriga kostnader – eller så har de gett för lite till ändamålen. I en handfull fall både och.”, skriver DI.se.
I en av DI.se artiklar uttalar sig BRIS, som är en av de organisationerna som sköter sin ekonomi helt enligt Svensk Insamlingskontrolls regler.
“Det finns över huvud taget inga ursäkter för en insamlingsorganisation att missköta sin ekonomi på ett sådant sätt. Det här drabbar alla insamlingsorganisationer, eftersom det äventyrar vår trovärdighet”, säger Kattis Ahlström, generalsekreterare för BRIS, till DI.se.
Läs artiklarna på DI.se
”Insamlare roffar åt sig av skänkta pengar”
”Så ofta går din gåva inte fram”
Forum kommenterar
Vad ska vara den bärande tanken för hur skänkta pengar används? Ska det vara att det finns en risk för fusk? Eller ska det vara att det finns en risk för ineffektivitet? Svaret är nog att det måste vara både ock men i en rimlig balans.
Risken för fusk måste mötas med kontroll. Den kontrollen måste vara ganska fyrkantig och tydlig. Den måste vara proportionell vilket betyder att en del fusk slinker igenom. En Johan af Donner kommer alltid att kunna slinka förbi de olika system för kontroll som vi sätter upp. Det vill säga om vi skulle lägga så mycket resurser som det krävs (både från myndigheter och internt i organisationerna) för att hindra all typ av fusk, då blir det inget eller väldigt lite kvar till ändamålet. Det är inte rimligt. Däremot kan de proportionella system vi har för kontroll vara bättre eller sämre. Och där måste vi alla bidra till smartare lösningar men också vanlig enkel moral. Vi organisationer måste använda våra demokratiska verktyg och måste bli mer nyfikna på vad våra revisorer säger.
Risken för ineffektivitet är dock av en helt annan natur. Den berör helt enkelt om de skänkta pengarna bidrar till positiv samhällsförändring eller inte. Och denna risk måste mötas på helt andra sätt än fyrkantig kontroll. När Charity rating efterfrågar större fokus på effektmätning handlar det om att just möta ineffektivitet. Det är förstås intressant. Men svårt. Det finns stor risk att det då skapas effektmål som är för trubbiga för att visa på om de skänkta medlen gör nytta. Speciellt om effektmålen finns i ett mekanistiskt system där externa granskare, som exempelvis Charity rating, genomför kontrollen.
I stället måste risken för ineffektivitet mötas med viljan till lärande. Och då måste man ställa sig frågan vad är det som skapar ineffektiviteten. Är det bristande kompetens hos de organisationer som samlar in pengar? Är de uppsatta målsättningarna orealistiska? Är det för att olika samverkansparters inte förmår göra sin del av arbetet? Är det för att regelverk av olika slag gör arbetet svårare eller omöjligt? Är det för att myndigheter är korrupta? (större problem i utvecklingsarbete men finns också i Sverige). Forum skrev för några år sedan tillsammans med våra medlemsorganisationer en idépolitisk plattform där vi sa att evidensbasering är viktigt men svårt. Vi sa också, mät det som går att mäta men lura er inte att tro att allt kan mätas. Den grundläggande drivkraften för kvalitetsarbetet måste vara viljan till lärande, snarare än kontroll.
Vi lever i en tid då snart sagt alla pekar mot att samhällsutveckling, politik och förvaltningsutveckling måste ske mer i dialog än tidigare. ”Politiken måste vi baka tillsammans”, som en politiker sa nyligen vid ett möte Forum deltog i. Och den här frågan är verkligen en sådan där vi borde baka tillsammans. Det vore ett intressant utvecklingsarbete för att levandegöra Överenskommelsens, mellan idéburna organisationer, regering och Sveriges Kommuner och Landsting, princip om kvalitet. Där skulle ni nationella politiker i riksdagen kunna fatta modiga beslut om pengar och uppdrag till ett antal myndigheter och samtidigt bjuda in oss organisationer till bakbordet. För endast principer i en överenskommelse utan konkret uppföljningsarbete leder inte till mycket. Kanske kan Dan Ericsson, som statens utredare kring ett stärkt och fritt civilsamhälle, föreslå sådana uppdrag och pengar?