I dag släpptes regeringens vårändringsbudget, en budget för ett samhälle mitt i en kris med oöverblickbara konsekvenser. När det i vanliga fall brukar bli särskilt tydligt vilken avgörande roll de ideella organisationerna har i kristider är detta en budget som missar de enorma risker civilsamhället – och i förlängningen hela samhället – står inför. I en historisk storsatsning på staten och kapitalet tycks våra organisationer helt ha glömts bort. I budgeten nämns företag 535 gånger, medan civilsamhället, ideella föreningar, frivillighet och folkrörelser inte nämns en enda gång.
Sveriges regering gör satsningar för att mildra effekterna som det nya coronaviruset får för samhällsekonomin och människors välmående. Det är mycket positivt. Men vi är oroliga att civilsamhällets organisationer och våra insatser, som är avgörande för demokratin och välfärden på lång sikt tas för givna, när de satsningar som görs inte självklart gäller även oss.
Idéburna organisationer är varpen i samhällsväven, murbruket i samhällsbygget och kittet mellan medborgarna. Civilsamhällets runt 250 000 organisationer folkbildar, förebygger ohälsa, kanaliserar människors röst och engagemang, för människor samman genom kultur, idrott, religion och samlingslokaler och är ofta det yttersta skyddsnät som fångar upp samhällets allra mest utsatta. I huvudsak sker detta genom Sveriges fler än tre miljoner ideellt engagerade människor, och civilsamhället är också arbetsgivare åt 180 000 personer.
Våra organisationer drabbas lika hårt av krisen som alla andra sektorer. Många står inför konkurshot när vi inte kan hyra ut våra lokaler, sälja biljetter till våra evenemang eller produkter i våra butiker, när vi ser sponsring, gåvor och kollekter försvinna och tusentals och åter tusentals volontärer just nu tvingas in i isolering. Därtill kostar just nu viktiga intäktskällor som secondhand, kaféer och lägergårdar ofta mer än de drar in.
Över hela Sverige rapporterar Forums medlemsorganisationer om utmaningarna som coronavirusets utbredning innebär. Utsatta människor riskerar att lämnas efter, klyftorna att öka och de sociala och ekonomiska konsekvenserna att skena. Tidigare ekonomiska kriser visar att människor som sedan tidigare lever i utsatthet hamnar i ännu svårare lägen.
Vilka långsiktiga konsekvenser kan vi räkna med efter krisen? Ökad solidaritet och samhällsengagemang eller det motsatta – en ökad polarisering och motsättningar mellan människor när mötesfriheten begränsas? Det avgörs sannolikt av civilsamhället, på samma sätt som civilsamhället med sina folkrörelser, kyrkor och intresseorganisationer en gång la grunden till det vi känner som välfärd och demokrati. Våra organisationer kommer alltid att göra sitt yttersta, men hur mycket vi kan åstadkomma avgörs av hur starka förutsättningarna är.
Därför ser vi med oro på att civilsamhällets associationsformer ideell förening, ekonomisk förening och stiftelse inte självklart inkluderas i de satsningar som görs. Såsom att organisationer som ansöker om att få del av den enorma satsningen på lånegaranti för näringsidkare får nej, med hänvisning till sin associationsform. Möjligheten att få stöd med lokalhyra och korttidspermitteringar gäller även för organisationerna, i den mån vi bedriver näringsverksamhet, men rätt information når inte alltid fram till alla berörda. När exempelvis arbetsgivare och företag används synonymt, som gjorts i viss kommunikation från regeringen, innebär det förvirring hos oss och ett osynliggörande av våra organisationer. Vi är viktiga arbetsgivare, utan att vara företag. Vi behöver förtydligande från regeringen att de satsningar som görs nu är tänkta även för våra organisationer, och vi behöver det fort.
Vi ser positivt på det utökade informationsuppdrag som tidigare getts till Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, det utökade samordningsuppdrag som getts till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och NOD Sverige och på att allt fler myndigheter ges uttryckliga uppdrag att samverka med civilsamhällets organisationer. Men vi ställer oss frågande till hur detta ska gå till i praktiken, när dessa satsningar fortfarande inte tycks finna någon motsvarighet i budgeten för civilsamhällets egen kapacitet till samverkan. Det är mycket positivt att det finns en ambition att stärka samverkan, men för att kunna svara upp mot en ökande efterfrågan på vårt engagemang och våra tjänster krävs resurser, inte bara hos myndigheterna utan även i våra organisationer. Vi behöver personal för att kunna engagera oss i den här typen av utvecklingsarbete av den offentliga sektorn.
Förutom de välkomna satsningarna på 500 miljoner vardera för kultur respektive idrott som drabbats av enorma inkomstbortfall i sin näringsverksamhet finns även några mindre specifikt riktade medel till vissa delar av civilsamhället med social inriktning i den extra ändringsbudget som kom för ett par veckor sedan. Såsom 50 miljoner för att stärka stödet för barn respektive våldsutsatta kvinnor och hbtq-personer via organisationerna och 92 miljoner för att stärka folkbildningens förmåga att möta de 100 000 nya arbetslösa som regeringen räknar med. Men dessa medel kan inte betraktas som satsningar, då de inte ens i närheten täcker upp för inkomstbortfallen. Det bör också sättas i relation till de 335 miljarder som avsätts för lånegarantier och andra stödåtgärder som i huvudsak riktas till näringslivet.
För att möta den akuta situationen och trygga idéburna organisationers verksamheter behövs ett ekonomiskt stödpaket för att garantera arbetet med utsatta människor. Vi beräknar att stödet som behövs nu under 2020 ligger på 900 miljoner. Stödet behövs för att säkra omedelbar överlevnad och fortsatt verksamhet för människor i utsatthet. Liksom Svenskt Näringsliv önskar ett direktstöd för företag, behöver vi också ett direktstöd för civilsamhällets organisationer.
För ett starkt civilsamhälle, som kan fortsätta att utveckla samhället med sitt vardagliga arbete, som fortsätter att ha förmåga att snabbt ställa om och mobilisera vid kriser och som kan vara den garant för ett medmänskligt och demokratiskt Sverige som kommer att behövas mer än kanske någonsin, nu i krisens spår, krävs både kortsiktiga krisåtgärder och långsiktiga investeringar, både utrymme och pengar. Men det behövs också satsningar för att intensifiera och effektivisera verksamheterna och kanalisera människors engagemang att möta krisen. Det ser vi inte i den här budgeten.
Vi kommer höra av oss till finansministern för ett möte kring synen på civilsamhällets roll. Våra organisationer kan inte tas för givet och det är ett gemensamt arbete att se till att vi fortfarande finns där när krisen är över!