Är det fel att använda ordet systemskifte?

Forum kommenterar
Det är med spänning vi läser Staffan Wermes (FP) artikel i Dagens samhälle. För oss förebådar den en stor debatt om välfärden framöver där det civila samhället har viktiga roller att spela. Som kommunalråd i en större kommun, och som ordförande för Sveriges kommuner och landstings beredning för äldreomsorg är Werme centralt placerad i den nationella välfärdsutvecklingen.

När han i den rollen säger följande hajar man till: ”Omsorgen som så många efterfrågar, och så många talar om, måste både skötas och finansieras utanför den offentliga sektorn!(vår understrykning)” och ” Jag menar att den civila sektorn är en av huvudaktörerna i framtidens äldreomsorg.”

Låt oss bara först vara extremt klara med vad som är vad här: Finansiering av omsorg utanför den offentliga sektorn betyder att omsorgen inte skall betalas av skattemedel. Då finns det två huvudsakliga vägar kvar: 1. privat finansiering genom egenavgifter, d.v.s. att varje person själv skall betala hela eller det mesta av kostnaden för den omsorg man får tillgång till. 2. Skänkta medel, d.v.s. att den omsorg som erbjuds finansieras av insamlade medel, genom arv, genom frivilligt arbete.

Om vi skall ha en sådan förändring av vår välfärd är det att i stor skala ersätta offentligt ansvar med privat och ideellt ansvar. Vi upprepar och understryker: att i stor skala ersätta offentligt ansvar med privat och ideellt ansvar. Detta är ett systemskifte vad gäller välfärden i vårt land. Enligt alla undersökningar som görs mot svenska folket finns det en mycket stark och långsiktig majoritet för den solidariska finansieringen av välfärden. Nu kan det ju vara så att den typ av kostnadsökningar som Werme diskuterar, knutet till den större andelen äldre i befolkningen, tvingar oss till tydligare prioriteringar än hittills. Men frågan om det totala skatteuttaget finns där också (dock inte i Wermes text) och den är förmodligen en av det kommande valets mest centrala frågor, vid sidan av jobben.

När Werme förespråkar denna typ av systemskifte och i samma andetag lyfter fram det civila samhällets organisationer som en lösning, blir därför civilsamhällets utveckling en del av de verkligt heta politiska frågorna. Och där hör den förstås hemma eftersom den omfattar halva den vuxna befolkningen i betydelsen att de utför frivilligt arbete.

En av Wermes partivänner som också är en av civilsamhällets ledande personer, Bengt Westerberg, ordförande för Svenska Röda Korset, brukar beteckna de 40 000 frivilliga inom Röda Korset som ”välfärdsförstärkare”. Man kan inte förstärka något som inte finns. Westerbergs perspektiv i denna fråga, som ligger i linje med vad de flesta debattörer från civilsamhället säger, innebär att de frivilliga fördjupar och förstärker den välfärd som det offentliga erbjuder. Självklart gör de frivilliga saker som den offentliga välfärden aldrig skulle göra, vilka i sig är oundgängliga för varje samhälle. Men en aspekt är alltså att de förstärker den offentligt finansierade välfärden. Om man, som Werme verkar förespråka (eller möjligen känner sig tvingad att föreslå), tar bort den offentliga finansieringen av omsorgen, så finns det ju inget att förstärka. Då måste synen på vad det frivilliga uppdraget är i grunden ändras. Då blir de frivilliga i verklig mening välfärdens grovarbetare.

I den nationella överenskommelsen som alla partier står bakom, sägs att ”De idéburna organisationerna bidrar till att utveckla demokrati och välfärd i samhället – samtidigt som stat och kommun har ansvaret för välfärdspolitiska åtaganden.” Denna formulering bygger på antagandet att omfattningen av ”det offentliga åtagandet” är föremål för en öppen debatt och att större förändringar av det inte kan genomföras utan att det får effekt på överenskommelsen. För att låna några ord från Ylva Johansson (s) när hon i riksdagen i november 2009 debatterade överenskommelsen; det är två helt olika saker att diskutera civilsamhällets utveckling och arbete med välfärdsfrågorna utifrån en politik som står för den solidariska finansieringen av välfärden jämfört med en politik som inte gör det.

Det skulle vara intressant att se en något mer konkret beskrivning av ”omsorgerna”. Vad är det för omsorger Staffan Werme avser? Är det hemtjänsten? Är det särskilda boenden? Är det anhörigstöd? Är det föräldrarådgivning? Är det förskolan? Är det stöd till våldsutsatta kvinnor? Är det fältverksamhet? Är det stöd till hemlösa? Är det stöd till flyktingar? Är det tjänsterna som riktas till funktionshindrade via rättighetslagstiftningarna såsom LSS?

Som framgår av dessa skrivningar från oss är vi skeptiska till ett systemskifte av det slag som ovan antyds. Men vi är samtidigt mycket positiva till öppen debatt om prioriteringsfrågorna och där välkomnar vi Wermes artikel. Detta bygger på att vi under många år har följt utvecklingen av dessa frågor. Alltsedan 1990-talets stora besparingsprogram har det funnits ett tryck från kommunerna gentemot det frivilliga arbetet, som har en ekonomisk botten. Genom vårt projekt frivilligcentralerna.se kan vi se att de lokala initiativen från kommunerna vars syfte åtminstone delvis handlar om att spara skattekronor är många.

Det är svårt att möta alla behov med de budgetramar som finns. Att snegla åt det frivilliga arbetet är då förståeligt. Vi har länge påtalat riskerna med det synsättet. Det är en av grunderna för oss i att driva fram den nationella överenskommelsen. Denna förändring skall inte kunna ske utan öppen debatt, utan att det finns ett samlat sammanhang för att diskutera vad det är som händer.

En annan aspekt i Wermes artikel som är värd eftertanke är vad som sker om vi utvecklar vårt samhälle åt ett håll där det frivilliga arbetet förutsätts klara stora delar av välfärden samtidigt som morötter i form av t.ex. förbättrade pensionsrättigheter kopplas till att utföra frivilligt arbete. Någonstans går en gräns där människor inte upplever att det frivilliga arbetet är frivilligt, att de istället föses in i en fålla med hjälp av både piska och morötter. Ibland pratar man lite nedsättande om människor som valboskap, i detta sammanhang kanske välfärdsboskap är mer rätt. Så vill människor inte känna sig när de gör frivilligt arbete.

Sist men inte minst vill vi göra en tydlig skillnad mellan det som Wermes förslag kring att ändra finansieringen av omsorgen innebär och det som vi ofta numera diskuterar i termer av ökad mångfald av utförare. När man diskuterar finansieringen så handlar diskussionen om att ersätta offentligt ansvar. När man diskuterar en ökad mångfald av utförare, såsom görs i den nationella överenskommelsen, är det mycket tydligt inte som en ersättning av offentligt ansvar utan som alternativa driftsformer men med offentligt finansieringsansvar. Om vi nu får en öppen debatt om ersättning av offentligt ansvar som inte mycket tydligt skiljs av från debatten om ökad mångfald av utförare, så är risken stor att den smittar debatten om ökad mångfald av utförare. Ökad mångfald kan då tolkas enbart som att det offentliga avsäger sig sitt ansvar. Då är utvecklingen av alternativa driftsformer död.

Göran Pettersson
Generalsekreterare
Forum för frivilligt socialt arbete